Ibland behöver man aktivt påminna sig om Guds kärlek.

Jag är föremål för Guds ovillkorliga och gränslösa kärlek.

Gud har i Jesus Kristus älskat mig till döds.

I Guds ögon är jag värd att offra allt för.

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.


"Han vet allt om hur trasiga vi är, och han älskar oss ändå. Trasigheten är inte vår mest framträdande egenskap längre. Att vara trasig är varken ditt eller mitt öde.
[...] Det finns en kärlek som fäster sig vid små, trasiga varelser, av skäl som ingen riktigt kan begripa, och ger dem ett värde som är så stort att det inte kan uppskattas."

John Ortberg ur boken: Livet är gott

Fröken Beslutsångest och de stora och avgörande livsvalen.

Har haft span på ett par redigt snygga baggy jeans i lite drygt en månad och i dag bestämde jag mig för att slå till. Tog cykeln och rullade ner till stan. Ställde cykeln utanför "Peddan" och gick in i favoritaffären Mandel. Hittade en mängd olika sorters baggy jeans men de jag ville ha fanns inte i min storlek, så det blev till att dra vidare till nästa affär. Där fanns de - i två färger! Men bara en färg i min storlek, och det var inte den jag från början spanat in. Köpte de ändå, kände mig nöjd och cyklade hem igen.

Väl hemma slog beslutsångesten till. Hur snygga är de och hur snygga är de andra? Ja, vilka är egentligen snyggast?

Åt lite lunch och tog cykeln åt andra hållet, ner till torget. Köpte ett par byxor till. Samma storlek men i den andra färgen...

Nu sitter fröken Beslutsångest med två par likadana byxor framför sig, i olika färger och kan inte för sitt liv bestämma sig för vilka som är snyggast och vilka hon ska lämna tillbaka på måndag...

I ett liv fullt av val och beslut är det inte lätt att allt som oftast drabbas av beslutsångest.

Allt jag är och har, och längtar att få bli...

Häromdagen blev jag ombedd att gissa vilken lovsång som förekommit mest frekvent under våra gudstjänster det senaste året. Någon hade lyckats komma åt en statistikknapp och fått fram en lista över de sånger som visats mest på skärmarna uppe i kyrksalen de senaste året (alla typer av gudstjänster inräknat), och det var denne någon som nu ställde mig frågan.

Svaret var, för mig inte helt oväntat: Allt till Jesus (38 gånger har vi sjungit den).

Faktiskt den sång som jag knyckt rubriken "Allt jag har, allt jag är och allt jag längtar att få bli" ifrån.

Jag gillar den sången, jag gillar den texten. Någonstans händer det något i mig när jag sjunger den. Det är som att något lättar, som att jag faktiskt, i alla fall för en stund, släpper det krampaktiga grepp jag har om mitt liv och liksom överlämnar det i Jesu händer - och det är så gott.

Vad gör man med en mixer utan lock?

Ganska länge har jag levat i tron om att en mixer i mångt och mycket skulle underlätta min vardag eller åtminstone den del av vardagen som har med mat att göra. "Tänk bara, vad snabbt det skulle gå att göra i ordning ett gott och fruktigt mellanmål..."

Idag kära vänner, har jag blivit ägare till just en mixer. Om än en mixer utan lock... Och den är fantastisk! Den hittades i måndags när vi städade köket i kyrkan och länge fick den stå i ett hörn i väntan på att ett eventuellt lock skulle dyka upp.

Det där locket dök aldrig upp och mixern förpassades till soffan med "saker som ska slängas men inte bland de vanliga sopporna utan på ett speciellt ställe". Och där låg den i mer än två dygn som en brottsling i väntan på sin dom.

Men så, igår eftermiddag slogs jag av en tanke: "Tänk om mixern trots allt fungerar! Då är det väll ändå synd att slänga den?" Snabbt, som ögat skickade jag iväg ett sms och meddelade att jag ville ha den om den fungerade och tro det eller ej; det gjorde den...

Tog med mig den hem idag och i skrivandets stund är den använd inte mindre än två gånger. Den gör verkligen sitt jobb och lägger man en matlåda över öppningen så skvätter det inte alls.

Nu vänner, lever jag inte längre i tro utan i vetskap om att en mixer i mångt och mycket kan underlätta min vardag... Åtminstone den del av vardagen som har med mat att göra...
För tänk vad snabbt det går att göra i ordning ett gott och fruktigt mellanmål!

?

Varför känns det som att ett städat hem, eller åtminstone ett städat syskrin skulle kunna hjälpa upp den inre oredan? Som om ett rent och snyggt yttre på något sätt skulle sätta prägel även på insidan...

Mod är att göra något, trots att man egentligen inte vågar.

På väg hem från jobbet här om dagen cyklade jag förbi ett alldeles speciellt träd. Ett litet och tanigt träd som har tjänat som "nappträd" så länge jag kan minnas. Många är de barn som på ett eller annat sätt, just där, hängt upp sina nappar och sagt sitt slutgiltliga farväl till den trygghet som de innebar. För en del har det inneburit mer kamp än för andra men de allra flesta har nog ändå lämnat platsen med blandade känslor. Det är svårt att lämna det trygga och invanda.

För visst är det med blandade känslor som vi lämnar en trygghet bakom oss och går in i något okänt!? Det krävs stort mod att lämna tryggheten och påbörja en förändring, oavsett vad det är för trygghet man lämnar bakom sig. Det krävs stort mod och långt ifrån alltid känner man sig modig nog att ta sig an förändringen. Det är då man får påminna sig: Mod är att göra något, trots att man egentligen inte vågar.

Jag vågar inte min förändring - varje gång jag trots det tar ett steg i rätt riktning är jag modig.

Pärlor är lösningen när inget annat verkar hjälpa.

Härom natten var det full aktivitet i tankesmedjan. Det kändes nästan som om chefen kallat in extra personal - mer tankeverksamhet än vanligt med andra ord.

När klockan närmade sig 02.00 hade jag inte längre ro att ligga kvar i sängen och vänta på sömnens intåg. Kanske hade jag redan då gett upp tanken på att få sova den natten. I vilket fall som helst plockade jag fram pärlorna och hammaren, satte på tevatten och tände några ljus. Sedan fylldes lägenheten med sprudlande kreativitet! Eller så gjorde den inte det... Det var faktiskt ganska ont om kreativa idéer och tankar i tankesmedjan. Där emot kryllade det av andra tankar och idéer - av den mindre kreativa och uppbyggande sorten... Gjorde trots allt ett försök och resultatet blev långt ifrån fantastiskt.

Drack upp mitt te, öppnade balkongdörren, kröp ner i sängen igen och somnande. 30 minuter senare vaknande jag med en riktigt bra idé i huvudet - snabbt upp ur sängen och den här gången fanns det faktiskt lite kreativitet i rummet.

Efter ett antal försök och många gångers spring mellan säng och köksbord, låg det tillslut ett litet armband i en liten gråsilvrig organzapåse på köksbordet.

Nöjd! Nattens vaka kändes trots allt inte helt förgäves