Julkrubban 2008

Har vart hemma hos mamma och bakat nu i kväll, jättemysigt! Resultatet blev den här fina julkrubban... Jag är nöjd!

Ett stall, två kameler, en elefant av pepparkaksdeg och ett hopplock av diverse julpynt och dekorationer... Och en vacker tavla som bakgrund.

Kan det bli bättre? Jag tror inte det, faktiskt...

Adventsljusstaken fixad!

I går var det första advent och jag hade ingen adventsljusstake! Dessutom låg jag hemma och var sjuk så jag kunde inte gå på adventsgudstjänsten i kyrkan...

Idag har jag kompenserat för gårdagens adventsförlust!

Jag har:

• planerat en julrytmiklektion för 1-3 åringarna
• hittat på en juldans till 4-6 åringarna
• spelat en hel del adventssånger på piano
• förnyat en ful adventsljusstake med hjälpav julklappspapper och snöre.

Jag är nöjd!

Ett första försök till julängel...

Har verkligen inte skrivit här på länge... Det har nästan gått en hel hösttermin (eller åtminstone en halv)! Sen sist har jag i alla fall haft en hel massa saker för mig. Mycket skolprojekt, praktik och lektionsplaneringar men också en hel del annat.

Jag har gjort: 10 ärtpåsar, 5 armband, ett fodral till vetevärmaren och en skål av en LP-skiva.
Dessutom har jag hunnit lära mig de mest grundläggande grunderna i elbas och trummor. :) Inte helt dåligt va?


Gick förbi en affär med sådana här (fast finare) änglar i skyltfönstret. De såg inte jättesvåra ut att göra så jag var ju bara tvungen att gå hem och testa själv. Känner mig ganska nöjd med själva kroppen men, får nog öva lite mer på vingarna...

Resultatet av en natts sömnsvårigheter.

I natt var en typisk "jag kan inte sova" natt... Ni vet sådana där när man ligger vaken, vrider sig varv efter varv i sängen och liksom stressar upp sig för att man inte sover. (Helst ska man ha en tid att passa tidigt dagen efter, då är förutsättningarna som bäst.) Och när man väl har börjat stressa upp sig så kan man inte sova för att man är stressad. Och så fortsätter det... I natt var som sagt var en sådan natt och när jag legat ett antal timmar i sängen gick jag upp och började göra ett armband.... ... och ett till... ...och tillslut började solen gå upp och klockan bli så mycket så att det inte längre var någon mening med att gå och lägga sig. Då, beslutade sig fröken nattuggla för att göra ett armband till. Så, tre armband blev det slutgiltliga resultatet av nattens sömnsvårigheter...

När man väll fått in den rätta knycken är det oerhört svårt att sluta.

Busknasingarna.

Nu kom jag på en sak till som jag faktiskt har gjort sen förra gången jag skrev. Jag har ju faktiskt skrivit lite om mina busknasingar, som för övrigt har fått namn också. Dinkel, Klutten och Moberg. Dinkel är den stora blå filuren, Klutten är den lila tossingen som stor på händer och Moberg är den rosa som ser sådär alldeles rädd ut.

Från vänster: Moberg, Klutten och Dinkel.



Ni ska få läsa det lilla jag har skrivit men först måste jag berätta en kort liten bakgrund. Det är en vacker höstdag och de tre busknasingarna har jättetråkigt och vet inte vad de ska göra. Då en av dem (jag vet inte vem) kommer på den fantastiska idén att plocka äpplen. De gör sig redo för utflykt och ger sig iväg (kanske sjunger de en sång under tiden?). När de har gått en inte allt för lång bit får Klutten syn på ett stort, högt och ståtligt träd och högst upp i trädet växer det största, finaste och rödaste äpple hon någonsin har sett.

Ungefär här kommer vi in i berättelsen:
Bild
"BUS OCH STOJ OCH TJOHOOJ!" ropade Klutten samtidigt som hon tog ett jätteskutt rakt upp mot trädet och det röda äpplet...
Bild
... och där blev hon hängande, med huvudet ner och fötterna upp, på trädets lägsta gren. Det var väll typiskt! Och inte nådde hon äpplet heller.

"Klutten, kom ner! Det där ser hemskt farligt ut!" sa Moberg och såg alldeles förskräckt ut.
Bild
Klutten tog ett skutt ner från trädet och landade på händerna. "Du skulle bara veta hur skojigt allting ser ut när man står på händerna!" sa hon och ville inte alls ställa sig på fötterna igen. "Testa du med, Moberg!"

"Jag vill inte veta hur skojigt allting ser ut när man står på händerna, det där ser hemskt farligt ut!" sa Moberg.


Mer än så har jag inte skrivit. Vad tror ni händer sedan? Hur tror ni att de löser det?

Nu var det längesen igen...

Tror att jag lovade någon att uppdatera i fredags, när jag gjort sytt ärtpåsar och tampongfodral. Men, det blev tyvärr varken det ena eller det andra gjort förra veckan. Har dock inte vart helt okreativ sen sist.

Har städat syskrinet, köpt cocktailglas (för att de är så snygga i formen), målat kökspallen vit, byggt ihop ett soffbord från ikea och möblerat om i bokhyllan... :)

Inte helt dåligt va!?

I går beställde jag pärlor från internet och jag hoppas att de kommer imorgon, i så fall är det pärldags imorgon och då är det ju inte helt omöjligt att jag har något att visa er på torsdag. (Har en halsbandsidé i huvudet som jag hoppas att jag ska lyckas förverkliga.)

Ha det så gott tills dess!

Nytt pyssel på gång...

Är ledig i några veckor nu, fram tills skolan börjar närmare bestämmt. Och vad passar då bättre att göra, när vädret nu är som det är och tid är det enda man har gått om (pengarna kommer inte fören den 25:e), än att pyssla och kreativisera?

Svaret är: Det finns ingenting som då passar bättre att göra...

Många pysselprojekt på gång men ingenting färdigt. Ni ska trots det få en liten inblick i vad som pågår hemma hos mig.

Jag har börjat samla på tändsticksaskar. Planen är att samla så många så att varje pärlsort får sin ask. Hur låter det? Finessen med det är att de då får plats i mitt syskrin, det gör de inte där de nu förvaras.




En rosenlåda, ska det bli. Vet inte riktigt vad jag ska ha i lådan bara. Någon som har en idé om vad man skulle kunna lägga i lådan?

Det här är mina nya kompisar. Jag har alltid velat skriva en barnbok och det här kan eventuellt vara ett litet första steg mot den drömmen. Om det inte blir en bok så kan det ju i alla fall bli en liten berättelse att berätta för barnen, eller vad tycker ni. Första steget är ju i vilket fall som helst att skapa karaktärer och det är det jag nu har påbörjat. Tre stycken har det blivit än så länge och jag tror att jag börjar lära känna dem lite. Men, innan jag tar och berättar mer om dem, vill jag ha hjälp av er! Vad ser ni när ni tittar på dem? Vad är de för typer egentligen? Vilka är deras mest framträdande egenskaper?

Önskar jag hade något vettigt att skriva...

... men det har jag verkligen inte.

Under tiden ni väntar på nästa inlägg kan ni ju fundera på frågan:
Hur gammal är en häst?

Några förändringar och förbättringar på hemmaplan:

Inget jag skapat själv, bara borrat och skruvat ju... Men jag tycker att det blev snyggt!

En riktigt ful pall, några kvarblivna tygbitar i trevliga färger, en symaskin och en liten bit skummadrass = en enligt mig riktigt snygg pianopall! :)

Var inne i en affär vid korsvägen och såg så fina flaskhalsband, tog med mig idén hem och gjorde ett halsband till den enda hyfsat fina flaska (rapsoljan) jag hade hemma.

Jag är som sagt var väldigt stolt över vad jag åstadkommit, så säg för allt i världen ingenting som skulle kunna ta den stoltheten ifrån mig.. :)

Min kamera har varit borta ett tag, eller snarare - den har legat i min neccesär (fråga mig inte vad den gjorde där) och väntat på att få bli uppackad... I vilket fall som helst så är den hittad och uppackad nu och om en stund, när den känner att den laddat färdigt sina batterier ska ni få se vad jag pysslat med den senaste tiden. Inget märkvärdigt men ohändig som jag är så känner jag mig faktiskt ganska stolt ändå, och den stoltheten får ni inte ta ifrån mig.

Tydligare kan det inte bli...

"Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från det döda. hur kan då några av er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått[...]"
1 kor 15:12-20


Jag diggar Paulus sätt att dra saker och ting till sin spets och liksom riktigt snurra in sig i, och gärna föra med sig resonemanget ett halvt varv längre än nödvändigt...

Han gör det med stil och med all önskvärd tydlighet!

Vad är då en människa?

I dag förundras jag likt David i psaltarens åttonde psalm.

Så här skriver han: ”Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden. Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun. Du har rest ett värn mot mina fiender för att betvinga ovän och hämnare. När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” (Ps. 8:2-5)

Jag får minst sagt svindel av tanken…

Vem är jag att få ta emot Guds kärlek, nåd och omsorg?

Gud har skapat den här världen, vårt universum, himmel och jord, sol och måne och stjärnor – det känns inte helt omöjligt att greppa. Det som får mig att verkligen förundras är tanken på att samme Gud, den store och mäktige Gud som skapat den här världen, också låter sin blick vila på var och en av oss människor. Också bryr sig om våra liv, mitt liv, min vardag och mina bekymmer.

Bland alla människor överallt på jorden som lever sina liv, är på väg åt olika håll, är upptagna av olika tankar och på olika sätt sysselsätter sig – ser Gud dig och mig. Och han inte bara ser oss… Han bryr sig om oss och är intresserad av vad vi gör och vad vi tänker. Han tar sig an våra bekymmer, hur små, futtiga och barnsliga vi än kan tycka att de är och han tröttnar inte, trots att vi kanske ältar samma tanke och samma bekymmer för tusende gången.

Det får mig förundrad, det gör mig upprymd och någonstans får det mig också att sträcka lite på mig. Jag är ett Guds barn, sedd och älskad av Gud själv…

Ibland behöver man aktivt påminna sig om Guds kärlek.

Jag är föremål för Guds ovillkorliga och gränslösa kärlek.

Gud har i Jesus Kristus älskat mig till döds.

I Guds ögon är jag värd att offra allt för.

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.


"Han vet allt om hur trasiga vi är, och han älskar oss ändå. Trasigheten är inte vår mest framträdande egenskap längre. Att vara trasig är varken ditt eller mitt öde.
[...] Det finns en kärlek som fäster sig vid små, trasiga varelser, av skäl som ingen riktigt kan begripa, och ger dem ett värde som är så stort att det inte kan uppskattas."

John Ortberg ur boken: Livet är gott

Fröken Beslutsångest och de stora och avgörande livsvalen.

Har haft span på ett par redigt snygga baggy jeans i lite drygt en månad och i dag bestämde jag mig för att slå till. Tog cykeln och rullade ner till stan. Ställde cykeln utanför "Peddan" och gick in i favoritaffären Mandel. Hittade en mängd olika sorters baggy jeans men de jag ville ha fanns inte i min storlek, så det blev till att dra vidare till nästa affär. Där fanns de - i två färger! Men bara en färg i min storlek, och det var inte den jag från början spanat in. Köpte de ändå, kände mig nöjd och cyklade hem igen.

Väl hemma slog beslutsångesten till. Hur snygga är de och hur snygga är de andra? Ja, vilka är egentligen snyggast?

Åt lite lunch och tog cykeln åt andra hållet, ner till torget. Köpte ett par byxor till. Samma storlek men i den andra färgen...

Nu sitter fröken Beslutsångest med två par likadana byxor framför sig, i olika färger och kan inte för sitt liv bestämma sig för vilka som är snyggast och vilka hon ska lämna tillbaka på måndag...

I ett liv fullt av val och beslut är det inte lätt att allt som oftast drabbas av beslutsångest.

Allt jag är och har, och längtar att få bli...

Häromdagen blev jag ombedd att gissa vilken lovsång som förekommit mest frekvent under våra gudstjänster det senaste året. Någon hade lyckats komma åt en statistikknapp och fått fram en lista över de sånger som visats mest på skärmarna uppe i kyrksalen de senaste året (alla typer av gudstjänster inräknat), och det var denne någon som nu ställde mig frågan.

Svaret var, för mig inte helt oväntat: Allt till Jesus (38 gånger har vi sjungit den).

Faktiskt den sång som jag knyckt rubriken "Allt jag har, allt jag är och allt jag längtar att få bli" ifrån.

Jag gillar den sången, jag gillar den texten. Någonstans händer det något i mig när jag sjunger den. Det är som att något lättar, som att jag faktiskt, i alla fall för en stund, släpper det krampaktiga grepp jag har om mitt liv och liksom överlämnar det i Jesu händer - och det är så gott.

Vad gör man med en mixer utan lock?

Ganska länge har jag levat i tron om att en mixer i mångt och mycket skulle underlätta min vardag eller åtminstone den del av vardagen som har med mat att göra. "Tänk bara, vad snabbt det skulle gå att göra i ordning ett gott och fruktigt mellanmål..."

Idag kära vänner, har jag blivit ägare till just en mixer. Om än en mixer utan lock... Och den är fantastisk! Den hittades i måndags när vi städade köket i kyrkan och länge fick den stå i ett hörn i väntan på att ett eventuellt lock skulle dyka upp.

Det där locket dök aldrig upp och mixern förpassades till soffan med "saker som ska slängas men inte bland de vanliga sopporna utan på ett speciellt ställe". Och där låg den i mer än två dygn som en brottsling i väntan på sin dom.

Men så, igår eftermiddag slogs jag av en tanke: "Tänk om mixern trots allt fungerar! Då är det väll ändå synd att slänga den?" Snabbt, som ögat skickade jag iväg ett sms och meddelade att jag ville ha den om den fungerade och tro det eller ej; det gjorde den...

Tog med mig den hem idag och i skrivandets stund är den använd inte mindre än två gånger. Den gör verkligen sitt jobb och lägger man en matlåda över öppningen så skvätter det inte alls.

Nu vänner, lever jag inte längre i tro utan i vetskap om att en mixer i mångt och mycket kan underlätta min vardag... Åtminstone den del av vardagen som har med mat att göra...
För tänk vad snabbt det går att göra i ordning ett gott och fruktigt mellanmål!

?

Varför känns det som att ett städat hem, eller åtminstone ett städat syskrin skulle kunna hjälpa upp den inre oredan? Som om ett rent och snyggt yttre på något sätt skulle sätta prägel även på insidan...

Mod är att göra något, trots att man egentligen inte vågar.

På väg hem från jobbet här om dagen cyklade jag förbi ett alldeles speciellt träd. Ett litet och tanigt träd som har tjänat som "nappträd" så länge jag kan minnas. Många är de barn som på ett eller annat sätt, just där, hängt upp sina nappar och sagt sitt slutgiltliga farväl till den trygghet som de innebar. För en del har det inneburit mer kamp än för andra men de allra flesta har nog ändå lämnat platsen med blandade känslor. Det är svårt att lämna det trygga och invanda.

För visst är det med blandade känslor som vi lämnar en trygghet bakom oss och går in i något okänt!? Det krävs stort mod att lämna tryggheten och påbörja en förändring, oavsett vad det är för trygghet man lämnar bakom sig. Det krävs stort mod och långt ifrån alltid känner man sig modig nog att ta sig an förändringen. Det är då man får påminna sig: Mod är att göra något, trots att man egentligen inte vågar.

Jag vågar inte min förändring - varje gång jag trots det tar ett steg i rätt riktning är jag modig.

Pärlor är lösningen när inget annat verkar hjälpa.

Härom natten var det full aktivitet i tankesmedjan. Det kändes nästan som om chefen kallat in extra personal - mer tankeverksamhet än vanligt med andra ord.

När klockan närmade sig 02.00 hade jag inte längre ro att ligga kvar i sängen och vänta på sömnens intåg. Kanske hade jag redan då gett upp tanken på att få sova den natten. I vilket fall som helst plockade jag fram pärlorna och hammaren, satte på tevatten och tände några ljus. Sedan fylldes lägenheten med sprudlande kreativitet! Eller så gjorde den inte det... Det var faktiskt ganska ont om kreativa idéer och tankar i tankesmedjan. Där emot kryllade det av andra tankar och idéer - av den mindre kreativa och uppbyggande sorten... Gjorde trots allt ett försök och resultatet blev långt ifrån fantastiskt.

Drack upp mitt te, öppnade balkongdörren, kröp ner i sängen igen och somnande. 30 minuter senare vaknande jag med en riktigt bra idé i huvudet - snabbt upp ur sängen och den här gången fanns det faktiskt lite kreativitet i rummet.

Efter ett antal försök och många gångers spring mellan säng och köksbord, låg det tillslut ett litet armband i en liten gråsilvrig organzapåse på köksbordet.

Nöjd! Nattens vaka kändes trots allt inte helt förgäves